Så här blir sorgen ett landskap När hon blev inlåst blev hennes vanligtvis samarbetsinriktade låtskrivande en ensamvarg. Hon skrev på piano och orgel, instrument i större skala än hennes vanliga gitarr som kändes mer ”som en solid grund att stå på”. Hennes texter återkom hela tiden till bilder av svarta hål och gravitation, allt uppslukande fenomen som gör att vår gemensamma upplevelse av den fysiska verkligheten blir till ett faktum. ”Jag blev besatt av svarta hål, vilket är den ultimata gravitationen”, säger Fohr. ”Det är också en sådan synonym metafor för döden. Saker som går in kan bara gå åt ett håll. De går in och kommer aldrig ut igen.”
Från denna kolossala port började låtarna formas. De följde upplösningen av världen som den är, de hårt utarbetade ritualer och vanor som redan börjar brista under trycket från klimatkatastrofen, som på ”Vanishing”, där Fohr sjunger ”adjö” till allt hon kan se och röra runt omkring sig. De har fastlåst klaustrofobiska stämningar genom de hotfulla viskningarna i ”The Chase”, och de har skakat loss dem med svepande röstlöpningar, som de som gitterar den långsamma, omslutande ”Walking Toward Winter” och genomborrar den melankoliska ”Stranger”, en skrämmande komposition med piano och strängar som spelades in live i en enda tagning.
Fohr arbetade hemma vid sin dator och skrev, arrangerade och producerade varje ton på -io. Hon skrev för en 23-mannaorkester och samlade stråkar, horn och trummor runt sina djärva sångmelodier. Hon iscensatte -io i en skala som var större än allt hon spelat in tidigare, en skala som motsvarade det enorma som hon hade överlevt, tillräckligt stor för att rymma världen i dess tumult.
Enligt COVID:s restriktioner kunde Fohr bara spela in med sex andra spelare i studion åt gången. Hon och hennes medarbetare – 13 kända musiker från Chicagos jazz-, klassiska och experimentella scener – byggde upp -io lager för lager, och sammanfogade dess smärta med den tydliga längtan som gnistrar i dess mörka hjärta. Hornen skriker ut som skräckslagna och avlägsna röster från den svindlande valsen i ”Neutron Star”. En spaghetti-western-gitarr genljuder som i en grotta mitt i det perkussiva pangandet i ”Dogma”. Strängar slår mot varandra som regnbäddar i ”Vanishings” apokalyptiska dån. Mitt bland dem reser sig Fohrs röst i rymden, överdubbad till den grad att den blir en egen arkitektur, på en gång subjektet i berättelsen och den omgivande miljön. Effekten är på en gång rymlig och förkrossande, som att dras in i en gasjätte.
måndag okt 03, 2022
Circuit Des Yeux
Åldersgräns 18+
Så här blir sorgen ett landskap
När hon blev inlåst blev hennes vanligtvis samarbetsinriktade låtskrivande en ensamvarg. Hon skrev på piano och orgel, instrument i större skala än hennes vanliga gitarr som kändes mer ”som en solid grund att stå på”. Hennes texter återkom hela tiden till bilder av svarta hål och gravitation, allt uppslukande fenomen som gör att vår gemensamma upplevelse av den fysiska verkligheten blir till ett faktum. ”Jag blev besatt av svarta hål, vilket är den ultimata gravitationen”, säger Fohr. ”Det är också en sådan synonym metafor för döden. Saker som går in kan bara gå åt ett håll. De går in och kommer aldrig ut igen.”
Från denna kolossala port började låtarna formas. De följde upplösningen av världen som den är, de hårt utarbetade ritualer och vanor som redan börjar brista under trycket från klimatkatastrofen, som på ”Vanishing”, där Fohr sjunger ”adjö” till allt hon kan se och röra runt omkring sig. De har fastlåst klaustrofobiska stämningar genom de hotfulla viskningarna i ”The Chase”, och de har skakat loss dem med svepande röstlöpningar, som de som gitterar den långsamma, omslutande ”Walking Toward Winter” och genomborrar den melankoliska ”Stranger”, en skrämmande komposition med piano och strängar som spelades in live i en enda tagning.
Fohr arbetade hemma vid sin dator och skrev, arrangerade och producerade varje ton på -io. Hon skrev för en 23-mannaorkester och samlade stråkar, horn och trummor runt sina djärva sångmelodier. Hon iscensatte -io i en skala som var större än allt hon spelat in tidigare, en skala som motsvarade det enorma som hon hade överlevt, tillräckligt stor för att rymma världen i dess tumult.
Enligt COVID:s restriktioner kunde Fohr bara spela in med sex andra spelare i studion åt gången. Hon och hennes medarbetare – 13 kända musiker från Chicagos jazz-, klassiska och experimentella scener – byggde upp -io lager för lager, och sammanfogade dess smärta med den tydliga längtan som gnistrar i dess mörka hjärta. Hornen skriker ut som skräckslagna och avlägsna röster från den svindlande valsen i ”Neutron Star”. En spaghetti-western-gitarr genljuder som i en grotta mitt i det perkussiva pangandet i ”Dogma”. Strängar slår mot varandra som regnbäddar i ”Vanishings” apokalyptiska dån. Mitt bland dem reser sig Fohrs röst i rymden, överdubbad till den grad att den blir en egen arkitektur, på en gång subjektet i berättelsen och den omgivande miljön. Effekten är på en gång rymlig och förkrossande, som att dras in i en gasjätte.
måndag okt 03, 2022
19:00
03
okt